Vauxhall Firenza är en av de där brittiska coupéerna som ser enklare ut än de är. Under den diskreta formen finns en Viva-baserad bil som senare fick ett betydligt skarpare uttryck, en ovanligt ambitiös toppversion och en tydlig plats i 1970-talets bilhistoria. Här går jag igenom hur modellen utvecklades, vad som skiljer versionerna åt, hur den faktiskt känns på vägen och vad jag själv hade kontrollerat innan ett köp.
Det här är modellen i korthet
- Firenza byggdes som en tvådörrars coupé på Vauxhalls HC-plattform och lanserades för att ge ett sportigare alternativ till vardagsbilarna.
- De mest intressanta bilarna i dag är HP-versionerna, den så kallade Droopsnoot-varianten, där bara 204 exemplar byggdes.
- HP-bilen fick en 2,3-liters slant-four-motor, femväxlad ZF-låda och gjorde 0–60 mph på 7,6 sekunder.
- Standardbilarna är lättare att leva med, men samlarintresset styrs ofta mer av originalitet och karossens skick än av ren effekt.
- Rost, svårfunna trimdetaljer och rätt frontparti är de tre saker som snabbast avgör om ett exemplar är värt att rädda.
Från Viva till coupé med egen karaktär
Firenza började som Vauxhalls försök att ge HC-serien en mer attraktiv och ungdomlig tvådörrarskaross. Idén var enkel men effektiv: behåll den beprövade tekniken, men ge bilen en bakåtsvepande taklinje och ett tydligare sportigt uttryck. Det är precis den sortens lösning som ofta blir intressant i efterhand, eftersom den visar hur mycket form kan ändra en bils identitet utan att konstruktionen behöver bli komplicerad.
När modellen kom 1971 var den tänkt att locka köpare som annars tittade mot Ford Capri. Det är en viktig detalj, för bilen var aldrig byggd som ren sportvagn; den var mer en snyggare och lite mer känslomässig tolkning av en vardagsbil. Under skalet satt fyrhjulsdrivna bekymmer var det inte tal om, utan bakhjulsdrift, relativt enkel mekanik och ett chassi med dubbel triangellänk fram, stela bakaxelarmar och spiralfjädrar. I praktiken gav det en bil som kunde kännas stabil och ganska kommunikativ när allt var rätt, och jag tycker att just den balansen är en stor del av dess charm.
Det gör också att modellen har en ovanlig dubbelhet: den är både rationell och lite oväntad på samma gång. Och det är därför versionerna skiljer sig mer åt än många minns, vilket leder rakt in i de utföranden som byggde bilens rykte.
Versionerna som formar bilens rykte
Det viktiga med den här modellen är att förstå att namnet täcker flera ganska olika karaktärer. De tidiga bilarna, den mer påkostade 2300 Sport SL och den sena HP-bilen fyller inte samma roll, även om de delar grundstomme.
| Version | Vad den erbjuder | Varför den spelar roll i dag |
|---|---|---|
| Standardkupén | De enklare bilarna med 1,2- och 1,3-litersmotorer, senare även starkare 1,6- och 2,0-litersalternativ | Det här är den mest vardagsnära Firenza-upplevelsen och ofta den enklaste vägen in i modellen |
| 2300 Sport SL | 2,3-liters slant-four, mer utrustning och en tydligare långfärdskaraktär | Visar var Vauxhall ville lägga sig mellan komfort och prestanda utan att gå hela vägen till halo-bil |
| HP / Droopsnoot | 2,3-liters motor, femväxlad ZF-låda, aerodynamisk front, metallisk Silver Starfire och tydligt prestationsfokus | Det är den mest eftertraktade bilen, och också den som bäst förklarar varför modellen fått kultstatus |
Den sena högprestandaversionen är särskilt viktig eftersom den inte bara var en starkare motor i samma kaross. Den fick en ny front med glasfiberkonstruktion, bättre aerodynamik, andra hjul och ett mer seriöst chassiupplägg. Det var också den första Vauxhallen med femväxlad låda, vilket säger en hel del om hur ambitiöst projektet faktiskt var. När man läser historien blir det tydligt att HP-bilen inte var en trimning av det gamla utan ett försök att skapa något med egen status. Och när man väl ser den så blir nästa fråga naturlig: hur känns den egentligen att köra?
Så känns den på vägen
Standardbilarna är mer eleganta än snabba. De är lätta att förstå, ganska förutsägbara och trivs bäst när man kör dem med flyt snarare än aggressivitet. Motorgången beror förstås på utförande, men generellt är det en bil som belönar jämn fart, ren växling och ett lugnt tempo. Det är inte negativt. Tvärtom passar det en klassisk brittskoupé förvånansvärt bra.
HP-versionen förändrar hela upplevelsen. Den 2,3-liters slant-four-motorn, alltså Vauxhalls lutande fyrcylindriga motorfamilj, fick handarbetade detaljer i topplocket och mer karaktär än de enklare bilarna. Officiella uppgifter anger 120 mph i toppfart och 7,6 sekunder till 60 mph, vilket för tiden var mycket respektabelt. Det är också en bil som känns mer mekanisk än modern. Växelspaken, ljudnivån och den tydliga känslan i drivlinan gör att du hela tiden vet vad som händer. Jag upplever det som en styrka, inte som ett problem, eftersom hela bilen bär den sortens ärlighet.
Det finns också ett chassiargument här. Framvagnen och bakvagnen är inte sofistikerade på dagens nivå, men de fungerar. När bussningar, dämpare och hjulvinklar är rätt blir bilen oväntat sammanhållen. När de är slitna märks det direkt. Det är därför rätt exemplar känns mycket bättre än sitt rykte, medan ett dåligt exemplar snabbt kan kännas gammalt på fel sätt. Och just därför är köptjänsten viktigare än många tror.
Det du ska kontrollera om du vill köpa en
Här finns den största fallgropen. Bilen är inte immun mot rost, och på en kupé blir dåliga lagningar både synliga och dyra. Jag skulle alltid börja med karossen, inte med motorn.
Karossen först
- Främre innerskärmarna är en klassisk svag punkt, särskilt runt motorhuvens gångjärnsfästen.
- Trösklar, golv och bakre hjulhus måste vara raka och fria från tjocka spackellagningar.
- Passformen i fronten är extra viktig på HP-bilar, där noskonen och glasfiberdelarna ska sitta rätt och se naturliga ut.
- Trim och lister är ofta svårare att ersätta än man först tror, så en komplett bil är värd mer än en renoverad men ofullständig bil.
Mekaniken
- Överhettning och kylvätskeläckage ska tas på allvar, särskilt på bilar som stått länge.
- Oljeläckage, knack och rök säger mer om slitage än blank lack någonsin kan dölja.
- Växellådan ska gå rent; kraschande synk vid nedväxling är ett vanligt slitage tecken på äldre klassiker.
- Bussningar, kulleder och stötdämpare påverkar körupplevelsen enormt, och ett halvslitet chassi kan få bilen att kännas sämre än den är.
Läs också: Vauxhall Velox - brittisk klassiker med karaktär
Originalitet och delar
Här finns modellens paradox. Mycket av tekniken delar den med Viva-familjen, vilket gör mekaniskt underhåll enklare än man kan tro. Samtidigt är just de delar som gör den unik - instrument, inredningsdetaljer, frontpartier och vissa lister - ofta de svåraste att hitta. Min tumregel är enkel: en ärlig bil med rätt kaross är nästan alltid bättre än en starkt modifierad bil med svag historia. Det är skillnaden mellan ett bra projekt och en kostsam omväg.
När de bitarna är kontrollerade blir det lättare att se var bilen faktiskt landar mellan bruksvärde och samlarvärde, och då hamnar vi i den större frågan om varför den fortfarande fascinerar.
Det jag skulle prioritera om jag letade efter ett exemplar
I den brittiska klassikerdjungeln står Firenza lite vid sidan av de mest självklara affischbilarna, och det är en styrka snarare än en svaghet. Capri fick den breda publiken och den omedelbara igenkänningen. Firenza fick den mer nördiga uppmärksamheten, särskilt i HP-form. För mig är det just där modellen blir intressant: den känns inte som ett försök att härma någon annan, utan som Vauxhalls egen lösning på samma tidsanda.
- Välj kaross framför effekt - en frisk plåtbil är nästan alltid den smartare investeringen.
- Bestäm vilken karaktär du vill ha - standardkupén är mer användbar, HP-bilen mer samlarbetonad.
- Var hård med originaldetaljer - en komplett inredning, rätt instrument och korrekt front gör stor skillnad.
- Tänk långsiktigt på delar - mekaniska komponenter går att lösa, men ovanlig trim är där det brukar bli dyrt.
Firenza behöver egentligen inte överdrivas för att vara intressant. Den bär sin period, sin ovanlighet och sin teknik med ovanligt mycket integritet. Det är därför jag ser den som en av de mer underskattade brittiska klassikerna från 1970-talet, särskilt om du uppskattar bilar som kombinerar vardagslogik med något lite mer spetsigt under ytan.
