Ford Taunus 1964 är intressant just för att den inte är en enda bil, utan en övergång mellan två tydliga generationer. Här får du en rak genomgång av vad som faktiskt hände det året, hur P3 och P5 skiljer sig, vilka motorer och karosser som fanns, och vad som är viktigast att kontrollera om du tittar på ett exemplar i dag.
Det här är kärnan i Taunusåret 1964
- 1964 var ett brytår: den äldre 17M P3 gick ur tiden, samtidigt som den nya 17M/20M P5 introducerades.
- Taunusfamiljen bestod också av 12M P4, den mindre framhjulsdrivna grenen som fortsatte parallellt.
- Den nya P5-serien presenterades i september 1964, med serieproduktion av sedanerna senare samma höst.
- Motorutbudet spände från 1,5- och 1,7-liters V4 till 2,0-liters V6 i 20M, vilket var ovanligt brett för klassen.
- För köpare är karossens skick, dokumentation och rätt version viktigare än att bara jaga blank krom.
- Som klassiker fungerar modellen bäst när man ser den som en bekväm, karaktärsfull europeisk familjebil snarare än som sportbil.
1964 var ett brytår för hela Taunusfamiljen
Jag brukar börja här, eftersom många blandar ihop de olika Taunus-modellerna från samma period. Året 1964 rymmer egentligen tre spår: den mindre 12M P4 som fortsatte som framhjulsdriven familjebil, den utgående 17M P3, och den helt nya 17M/20M P5 som visades upp i slutet av året. Det gör bilen mer intressant än vad ett enda modellnamn kanske antyder.
| Modell | Roll 1964 | Drivning | Motoridé | Varför den spelar roll |
|---|---|---|---|---|
| 12M P4 | Den mindre Taunus-grenen som fortsatte parallellt | Framhjulsdrift | Små V4-motorer | Visar att Taunusfamiljen redan hade två tekniska riktningar |
| 17M P3 | Sista hela fasen för den rundare ”Badewannetaunus” | Bakhjulsdrift | Fyrcylindrar på cirka 1,5 till 1,8 liter | Bygger bro mellan efterkrigstidens form och den mer mogna 60-talsbilen |
| 17M/20M P5 | Ny generation, lanserad hösten 1964 | Bakhjulsdrift | 1,5- och 1,7-liters V4 samt 2,0-liters V6 | Gjorde modellen bredare, mer modern och tydligare riktad mot mellanklassen |
P3 avslutade sin bana efter ungefär 669 731 byggda exemplar, medan P5 nådde drygt 710 000 bilar under sin produktionsperiod. Det säger en hel del om hur viktig serien var för Ford i Europa: det här var inte en sidogren, utan en av företagets verkliga volymmodeller. När den bilden sitter blir nästa fråga ganska självklar: hur skilde sig bilarna åt i formen?
Designen som gör bilen lätt att känna igen
Formmässigt är skillnaden mellan generationerna tydlig, och det är just därför jag tycker att Taunus är så tacksam att läsa av på en träff. P3 har den där mjuka, nästan organiska siluetten som gav den öknamnet ”Badewannetaunus”, medan P5 blir mer återhållsam, mer kantig och mer vuxen i uttrycket. Den ser inte aggressiv ut, men den ser genomtänkt ut.
P5 är också viktig för att den markerar hur Ford Tyskland ville röra sig bort från det lite lekfulla och mot något som såg mer stabilt ut i trafikbilden. Fronten är fortfarande ovanlig nog att sticka ut, men helheten är mer sober än flamboyant. För en klassiker som ska fungera i dag är det faktiskt en styrka: den kräver inte att man gillar extrem design för att uppskatta den.
Karossutbudet är också värt att hålla isär. Sedanerna var först ut i 1964 års presentation, medan Turnier-kombin kom senare och coupén dök upp ännu senare. Det betyder att en bil som byggdes under själva 1964 ofta är en ren salongsvagn, inte nödvändigtvis den mest exklusiva karossvarianten. För den som vill känna igen modellen snabbt räcker det ofta att titta på sidoprofilen och bakpartiet. När formen sitter så tydligt blir det naturligt att gå vidare till hur bilen faktiskt kör och känns.
Tekniken och körkänslan i praktiken
Det som gör 1964 års Taunus intressant från förarsidan är att den känns modern nog för att fungera, men tillräckligt gammaldags för att ge klassikerupplevelse. I 17M P5 låg fokus på V4-motorerna, medan 20M fick Fords tyska V6-familj. Det gav bilen en ovanligt bred karaktär: från enkel vardagsbil till mer bekväm långfärdsvagn utan att byta modellnamn.
| Version | Motor | Roll | Karaktär |
|---|---|---|---|
| 17M 1,5 | 1,5-liters V4 | Basversion | Lugn, enkel och byggd för vardag |
| 17M 1,7 | 1,7-liters V4 | Mest allround | Det val jag själv hade letat efter om jag ville köra ofta |
| 20M | 2,0-liters V6 | Toppversion | Mer prestige, mjukare gång och tydligare långfärdskänsla |
Bilen hade manuell växellåda med rattspak, och den typen av lösning sätter direkt sin prägel på körningen. Det är inte sportigt i modern mening, men det är lätt att förstå. Framvagnen med MacPherson-fjäderben och bakaxeln med bladfjädrar gav en stabil, ganska ärlig karaktär på vägen, och framhjulens skivbromsar hörde till de mer moderna inslagen i klassen. Ett viktigt praktiskt tillägg är också att 1964 års P5 fortfarande låg kvar på ett 6-volts elsystem, så det är en detalj som spelar roll vid renovering och användning. Nästa steg är därför inte att romantisera bilen, utan att se vad som faktiskt avgör om ett exemplar är värt att köpa.
Det här ska du kontrollera om du letar efter ett exemplar
På en klassiker som den här är karossen nästan alltid viktigare än motorn. Jag skulle hellre välja en bil med tråkig färg men frisk plåt än en blank bil med dåligt lagade bärande partier. Det gäller särskilt för självbärande 60-talskarosser, där rost snabbt blir dyrt så fort den når trösklar, golv eller upphängningspunkter.
| Kontrollpunkt | Varför det spelar roll | Min prioritering |
|---|---|---|
| Trösklar, golv och hjulhus | Avgör om bilen är strukturellt frisk eller bara ser fin ut | Högst |
| Fjäderfästen och underrede | Här kan små angrepp bli stora ingrepp | Högst |
| Motor och kylsystem | V4 och V6 är hanterbara, men försummelse märks snabbt | Hög |
| Elsystem på 6 volt | Fungerar, men kräver att allt är i gott skick | Medel |
| Inredning, lister och emblem | Originaldelar kan vara tidskrävande att ersätta | Medel |
| Dokumentation och historik | Visar om bilen är rätt byggd, rätt registrerad och lättare att värdera | Hög |
En väl dokumenterad bil med rak historik är nästan alltid ett bättre köp än en billig bil med osäker plåt. Det är också här en svensk köpare bör vara extra pragmatisk: klimat, salt och gamla lagningar kan göra stor skillnad på samma modell. Om karossen är bra är resten oftast genomförbart; om karossen är dålig försvinner budgeten snabbt i svetsjobb, lack och detaljer. Det är också därför jämförelsen med andra samtida klassiker blir intressant, eftersom Taunusen placerar sig ganska smart mellan flera olika bilideal.
Så står den sig mot andra internationella klassiker från samma tid
Om jag placerar 1964 års Taunus bredvid sina samtida konkurrenter ser jag en bil som inte försöker vinna på extremitet. Den är varken den mest avskalade eller den mest påkostade, men den kombinerar rimlig teknik med en form som fortfarande känns tydligt europeisk. Det är en balans som ofta fungerar bra på klassikerträffar, där en bil behöver vara mer än bara känd för att bli intressant.
| Modell | Karaktär | Styrka | Hur Taunus skiljer sig |
|---|---|---|---|
| Opel Rekord C | Större och mer folklig tysk mellanklass | Bred spridning och tydlig vardagsbilskänsla | Taunus känns lite mer personlig och mindre självklar |
| Volvo Amazon | Nordisk klassiker med stark identitet | Robust image och stark svensk igenkänning | Taunus är mer kontinentalt formad och ofta ovanligare i Sverige |
| VW 1500 Variant | Simplare och mer rationell | Praktisk och lätt att förstå | Taunus erbjuder mer motorbredd och mer komfortkänsla |
Det som gör Taunus särskilt intressant är att den klarar att vara både vardagsbil och träffbil utan att byta identitet. Den har tillräckligt mycket teknik för att entusiaster ska kunna prata motor och kaross, men också tillräckligt mycket form för att personer som bara gillar god design ska stanna upp. I en svensk miljö blir den därför ofta ett samtalsämne snarare än en ren statusmarkör, och det är en stor del av charmen. Därför tycker jag att nästa fråga inte är om bilen är spektakulär, utan hur man bäst njuter av den som klassiker.
Det som gör modellen stark på svenska träffar
För mig är styrkan med Taunus från 1964 att den kombinerar tydlig tidskänsla med verklig användbarhet. Den är inte den mest uppenbara ikonen i rummet, men den har tillräckligt mycket historia, teknik och form för att kännas genomarbetad. Just det gör att den fungerar så bra bland internationella klassiker: den berättar om sin tid utan att ropa högst.
- Välj alltid den friskaste karossen före den starkaste motorn.
- Spara originalinredning och emblem om de är hela, eftersom de bidrar mycket till helhetsintrycket.
- Acceptera bilens karaktär som komfortabel långfärdsklassiker, inte som modern pendlarbil.
- Läs årsmodellen noggrant, eftersom 1964 kan betyda både utgående P3 och nya P5 beroende på sammanhang.
Om man ser bilen på rätt sätt blir den lätt att uppskatta: som en väl avvägd europeisk familjebil med mer personlighet än många minns. Det är just den sortens klassiker som ofta blir starkast i längden, eftersom de fortfarande känns relevanta när den första nostalgivågen har lagt sig.
